Det är något särskilt med november. Min kropp vet innan jag ens hunnit tänka på det – årsdagen närmar sig. Den dagen som förändrade mitt liv för alltid. Och även om tiden går och världen fortsätter snurra, så känns det i hela mig. Som om minnen, smärta och förlust ligger precis under ytan, redo att välla upp igen.

Det känns i hela kroppen…

Det närmar sig årsdagen av min yngsta sons död, och det känns i hela kroppen. Sorgen är där, inte bara i mitt hjärta, utan i varje cell. Som om minnena, saknaden och den överväldigande känslan av förlust bara väntar på att explodera.

För varje år är det annorlunda. Sorgen förändras, men den försvinner aldrig. Ibland kommer den som en våg som slår omkull mig, andra gånger som en tyst, konstant närvaro i bakgrunden. Men alltid är den där. Den gör sig påmind i små stunder – en doft, en låt, en plats – och inför den här dagen känns det som att allt samlas för att bubbla upp på nytt.

Det finns en sorts förväntan – inte den glada sorten, utan snarare en förväntan på hur smärtan ska kännas. Hur tungt hjärtat ska bli, hur många tårar som ska fällas. Hur jag ska navigera mig genom dagarna fram tills det datum som förändrade mitt liv för alltid.

Några gånger försökte jag fly. Jag reste bort, försökte förtränga datumet, låtsades som om det bara var en vanlig dag. Men sorg fungerar inte så. Den är en del av mig, precis som kärleken jag känner för min son. Och nu vet jag att det är okej att stanna kvar i sorgen, att låta den finnas där. Sorgen har sin plats, precis som kärleken. Och genom att låta sorgen ta plats, låter jag också minnet av honom leva kvar.

När jag skriver det här.

I år vet jag inte vad jag ska göra. Några dagar innan ska jag på ett event i Vansbro som föreningen jag varit med och startat arrangerar. Där kommer jag träffa andra efterlevande efter ett självmord. Jag kommer säkert gråta, men vet du, tårar är inte farliga. Jag skäms inte för att jag gråter. Nu när jag skriver det här sitter jag i en hotellobby och gråter.

Du är inte ensam – Jag är inte ensam

Vi som bär på en sorg – vi delar en tyst gemenskap. En gemenskap av de som vet hur det är att leva med ett hjärta som alltid saknar någon. Och även om varje år är annorlunda, så är vi aldrig ensamma i vår sorg. Om du som läser detta också bär på en sorg – en förlust som aldrig riktigt lämnar dig – så vill jag påminna dig om att du inte är ensam. Vi är många som bär våra förluster med oss, och det är okej att känna allt det som kommer med det. Ibland är det allt vi kan göra: känna.

Hur gör du?

Hur brukar du hantera årsdagen av en förlust? Vad gör du för att hedra dina minnen, eller för att ta hand om dig själv under de svåraste dagarna? Jag vill gärna höra dina tankar om du vill dela. 💙

En dag när november känns tung,
när mörkret påminner om ett tomrum i mitt hjärta,
minns jag din röst, ditt skratt, dig.
Det gör ont, men i smärtan finns också kärleken,
den som aldrig försvinner, den som alltid finns kvar.

Jag bär dig med mig i varje andetag,
i varje stund då världen känns för stor utan dig.
Och även om sorgen är en ständig följeslagare,
så är det min kärlek till dig som ger den sin kraft.

Du är borta, men du är här,
i varje stjärna, varje vindpust, varje minne.
Och när november blir till december,
vet jag att du alltid lever kvar i mig.

Jag kan hjälpa dig!

Vill du ha min hjälp eller vill du prata med mig? kontakta mig via min mejl carina@myactivemind.se jag svarar dig så fort jag kan.

Vill du läsa mer om sorgbearbetning gör du det HÄR!

Du kan även få hjälp via skriftlig coaching och Mindfulness 

Vet du att meditationer kan vara skönt för att få lite lugn på tankarna. Du kan lyssna på mina guidade meditationer här.