Dryga 10 år senare känns bandet lika starkt…

Dryga 10 år senare känns bandet till mor lika starkt…

Det omger mig varje dag och slår mig omkull med samma styrka nu som då… Den där helvetiska dagen då hon lämnade oss.

Saknaden minskar inte, sorgen är ständigt närvarande. Känslan av total orättvisa är lika stark. Allt hon missat, allt hon inte fått se.

Sina barnbarnsbarn…. Hon hade gjort allt för de här två… Helenas fina familj… Linnea som färdig mellanstadielärare, hängiven sitt jobb och fantastisk med ungarna hon omger sig med… Richard som tar sig genom livet på sitt eget vis… Mobbo Gicka, en väldigt viktig person i våra liv… En liten kämpe som inte alltid mått så bra av den underliga konstellation vår tillvaro fick…

Livet tar underliga vägar ibland… Att mamma blev sjuk och gick bort alldeles för ung är en av dem… ALS bröt ner henne bit för bit. Att stå och se på utan att kunna lätta hennes börda var en mardröm Underligt, onödigt och så förbenat jäkla orättvist.

Tio år är en lång tid… Tillräckligt lång för att hitta ett hanterbart sätt att deala med saknad o sorg. Men jag kan inte. Det gör fortfarande så sjukt ont.

Psykologer, kuratorer och terapeuter har inte lyckats nå in i mitt sunda förnuft… Jag är fortfarande ledsen varenda dag. Det är som det är.

Hon fattas mig. Oss.

Snällaste, mildaste och vänaste människan… Aldrig gjort en fluga förnär. Och så går det monster lösa och kommer undan med folkmord, krig och elände.

Det gör det svårt att tro på “högre makter”… Om man säger så.

Det räcker med en sång, en melodi… En lukt, ett ljud… Så är hon där. En påminnelse om saknad så djup att man tappar andan.

Min mamma. Som jag skulle åldras med. 17 år äldre än mig. En suverän person som brann för sin familj… För mig, min bror… Våra barn.

Det är tomt och inget är sig likt.

Och om det är sjukt att sakna såhär djupt och innerligt efter såhär många år… Ja, då e jag väl sjuk då. För det gör jag. Jämt…