I morse kände jag något som fick mitt hjärta att stanna.
Låt mig ta er med tillbaka till det ögonblicket.
Jag stod i badrummet och borstade tänderna som vanligt. Inget konstigt med det. Men plötsligt kände jag en doft som inte hörde hemma där. En doft som var så bekant och ändå så främmande. En doft som väckte minnen och känslor. En doft som tillhörde någon som inte längre finns.
Jag vet inte hur länge jag stod där och sniffade efter doften. Den försvann lika snabbt som den kom.
Den fanns bara den korta sekunden när jag stod böjd över handfatet och borstade tänderna.
Tvättade mig och var på väg från badrummet när jag kom på vad det var. Eller det var nog kroppen som kom på det först. Det slog till med kraft och tårarna bara kom. Då visste jag vad det var.
Det var hans doft, min son Martins doft.
Jag kände en våg av sorg skölja över mig, en sorg som var så stark att den fick mig att falla ihop på golvet. Jag grät och grät, utan att kunna stoppa tårarna.
Saknar honom så fruktansvärt. Martin är min yngsta son som jag miste 2016.
Ibland kommer det små påminnelser från honom. Men det var länge sedan jag kände hans doft.
Jag blir glad för dessa små händelser och kan ofta gå och längta till nästa gång.
Men samtidigt känner jag något annat. Något som ger mig tröst, något som ger mig styrka, något som ger mig hopp. Jag känner hans närvaro, hans kärlek, hans budskap. Jag känner att han är med mig, att han vill säga mig något, att han vill visa mig vägen.
Martin sluta aldrig komma till mig.
Martin fortsätter att vara en del av mitt liv, även om han inte är här fysiskt. Han hjälper mig att gå vidare men jag kommer aldrig att glömma honom.
Har du förlorat någon där du efteråt känner av personen? Det kan vara känsla av att hen är där, en snabb skugga, en tanke som ”inte är din”, en dröm där hen är med, fysiskt eller som här endoft…
Dela gärna med dig med en kommentar nedan.
/Carina
Senaste kommentarer